Jag tänker för mycket på mat

Jag tänker för mycket. Ofta på mina vanor, och speciellt på mat. Många tankar är analyserande, kritiska och målinriktade. Andra är mer… spontana. Om jag vill äta något onyttigt skapar jag utrymme i mitt huvud att analysera det ur perspektivet “god vanor” så lite som möjligt. Jag gör så, eftersom att jag vet att det är det enda sättet att motivera t.ex. godis mot bakgrunden av att “jag är egentligen en hälsosam person”.

Jag sökte på ”Mat” på Pixabay och detta var det tredje som kom upp. Sounds legit!

När alternativen för att få snabb energi kommer med många negativa eftergifter är detta såklart ett suboptimalt sätt att agera. Optimalt vore att undvika socker och vissa andra snabba kolhydrater och försöka att äta jämna mängder mat med jämna mellanrum. Titta vilka smarta strategier min intelligenta hjärna just kom på. Synd att jag tänker så mycket på mat, att de andra delarna successivt tar kontroll. Sure, den intelligenta delen kommer att skälla sedan, men den dumma delen är redan tillfredsställd.

Jag nämnde där i början att vissa tankar är analyserande och målinriktade. Effekten av detta är att det även kommer bra saker från att jag tänker för mycket på mat. Under många år har jag haft dippar under eftermiddagen då jag är orkeslös och ofta även har ont i huvudet. Detta sker vanligtvis mellan 13-16, ca 1-2 timmar efter lunch. Efter mycket tänkande har jag lärt mig att det har med vad jag äter till lunch att göra. Specifikt verkar det vara relaterat till en viss typ av kolhydrater såsom pasta, bröd och ris.

Den senaste månaden har jag hållit mig till att äta protein, fett och kolhydrater i form av frukt. Dessa inkluderar till exempel kvarg, keso, nötter, banan, äpple, citrusfrukter, you get the point. Kanske är det också att detta innehåller mer fibrer också som har något med saken att göra. Oavsett vad så har det fungerat mycket väl den senaste månaden, så jag ser inte orsak att sluta. Istället äter jag mer kolhydrater till frukost, vilket inte verkar leda till någon speciell trötthet.

Dock tror jag att min kropp är lite rädd för att inte få mat. När jag försöker ändra på en matvana finns det alltid någon barriär där som gör det svårare att ta sig fram. Min smarta del av hjärnan vet med 100 procents säkerhet att jag inte kommer att svälta, men den andra delen vill att jag alltid ska äta något. När det väl finns mat ska jag inte bara äta min portion, jag ska ha ALL mat.

Det här skrikandet efter mat sker även på eftermiddagen. Jag får inte någon dipp, men min kropp börjar efter några timmar tjata på matbrist, även om jag tar en banan eller något. Jag är alltså inte trött eller irriterad (tror jag), eller ens så hungrig. Lite hungrig är jag, men det sug jag känner är inte proportionerligt. Det var heller inte bättre förr, när jag åt mycket till lunch (då ca 700-900 kcal, nu 400-500). Då blev jag istället trött på eftermiddagen och sedan sugen på mer.

Att överkomma det här är ett av mina mål i framtiden. Kanske måste jag bara kämpa igenom det eller så kanske det finns något perfekt mellanmål, alternativt tidig middag. Anyway, ett annat mål är att inte tänka så mycket på mat. Mycket specifikt, jag vet! En teori jag har är att det enda sättet att tänka mindre på mat är att ha goda vanor kring när jag ska äta och vad jag ska äta. Istället för att spendera tid på att ta beslut kan jag ta besluten i förväg och bara agera på dem istället! Här är en uppenbarelse: det är svårt att skapa rutiner.

Okej, så jag försöker att inte tänka så mycket på det stora målet (att inte tänka så mycket på mat) och försöker bryta ned det i mindre, mer görbara mål, som att inte äta för mycket till lunch. För att ha goda rutiner kring mat kanske även andra rutiner måste falla på plats. Skolan, speciellt nu med Covid, ger inte så mycket fasta rutiner, men när jag börjar jobba kommer det bli mer rutin. Kanske det äntligen kommer lösa mina problem.

Om jag slutade tänka på mat nu så skulle många problem uppstå och andra bli olösta. Till exempel äter jag alldeles för mycket om jag inte tänker på det. Det här är ett problem som verkar finns hos många i den västerländska befolkningen (har jag läst på internet). Och om jag får för stor mage kommer det vara jättejobbigt att springa (när zombieapokalypsen kommer), så det vill jag undvika. Dessutom mår jag konstigt i magen av viss kost. Jag har inte identifierat exakt vilken denna kost är (av ren lathet) men det är inte det uppenbara såsom laktos.

När bra rutiner är på plats så ska ju dessa lösa sig av sig självt. Så en viktig parameter är fixad: middag på morgonen och frukost till lunch. Nu måste jag bara övervinna den delen av hjärnan som vill äta onyttiga saker för ofta, ta reda på vad som är dåligt för magen, och lära mig att inte äta för mycket bara för att mat finns.

I kort, så jag kommer nog att fortsätta tänka för mycket på mat. Vad är för mycket? För mig betyder att att jag upplever att det påverkar andra delar av mitt liv såsom förhållande, arbete och intressen. Jag kanske borde ha öppnat med den definitionen. Jaja, nackdelen med blogginlägg är att inte inte går att gå tillbaka och ändra något.

Så vi får avsluta där för idag. I veckan gjorde jag en intervju med fysioterapeuten Ulrika Myhr som startat företaget Learn To Move. Om jag bara kunde sluta tänka så mycket på mat, så skulle jag kunna sätta mig ned och transkribera intervjun och göra något ätbart av det, jag menar läsbart.

/Noa Greén

En av dietisterna där jag gör praktik säger att olivolja är the shit! Jag kanske borde försöka göra det en del av min kost.

Annons

Jag är lite lugnare nu (och statistik)

Idag handlar det lite om anamnes, inaktivitet och smärta. Men först lite

Statistik

Jag var på praktiken 34 timmar och 15 minuter om man räknar bort lunchtid. Jag tog emot 10 nybesök, 9 återbesök var op 6 auskultationer. Jag börjar vanligtvis mellan 07:30 och 08:30. Är inte riktigt uppe i 5-7 besök om dagen, men det här får väl räknas som en helt okay vecka. Och det lär inte bli så mycket bättre med tanke på de striktare restriktionerna som gäller nu.

Inaktivitet -> smärta?

Inaktivitet och smärta bildar ett mönster, som för mig blivit mycket tydligare nu under praktiken. Utan tvekan kommer mönstret att bli ännu tydligare med tiden, men vi börjar här. I väldigt många fall av personer som kommer med smärta är inaktivitet en gemensam komponent. Ibland är inaktiviteten det som leder till problemet, och ibland leder problemet till inaktivitet (vilket är en ond cirkel).

De flesta, även om de vet att fysisk aktivitet är viktigt för god hälsa, förstår inte varför eller till vilken grad det är viktigt. Detta leder till en oförmåga att kunna prioritera fysisk aktivitet, och/eller urskönja hur det kan bli en del av en stressig vardag. Många har dessutom svårt att själva konceptualisera hur aktiva rörelser kan hjälpa läkandeprocessen. Detta leder ibland till minskad aktivitet genom passivitet (man väntar på att problemet ska lösa sig själv) och/eller rädsla (att smärta är ett tecken på att något i kroppen skadas).

Dessa två delar, ”att inte internalisera hur viktigt det är med fysisk aktivitet” och ”minskad fysisk aktivitet” , är superviktiga att identifiera i anamnesen har jag känt av. Det är nästan som en intervention i sig att få patienten att verbalisera sina idéer kring fysisk aktivitet och smärta. Redan där kan ett ”aha-moment” ske som sätter personen i rätt riktning. Vad jag sedan ger för övningar exakt, upplever jag ofta som mindre viktigt.

Jag visste innan att den här delen i patientmötet var viktigt, men jag hade nog inte förstått hur central den är. Kanske jag bara inte lade märke till det tillräckligt mycket. Kanske det var uppenbart för alla andra för länge sedan. Men att kunna initiera behandlingen redan i anamnesen är ett mäktigt verktyg som är värt att använda.

Idén om att brist på fysisk aktivitet ofta är orsaken till smärtan (och att fysisk aktivitet är botemedlet) gör mitt jobb både lättare och svårare. Rent teoretiskt är det lätt att behandla fysisk inaktivitet (du kan nog gissa hur!). Men praktiskt sett kan det vara svårt att övertyga en patient med smärta att det enda den behöver göra är att röra på sig och att ingenting i kroppen är allvarligt skadat.

Passiv behandling kan ge en god effekt, men den långsiktiga lösningen sitter oftare i patientens egna beteende. Att höra att man själv är ansvarig för att bli frisk kanske inte sitter rätt med alla. Men jag tror att för de flesta är det en glad uppenbarelse att veta vilken kraft man egentligen besitter.

”Ett gott samtal är behandling”

Att ett gott samtal är välgörande är något som alla patienter känner, men inte alltid kan verbalisera. Jag har fått lära mig att fråga om förväntningar, och intressant nog har de flesta inte funderat på vad de förväntar sig. Men vad de behöver är ofta ett lugnande samtal (vilket initieras i anamnesen) med en person som kan skänka dem lite trygghet och coachning att komma igång med träningen.

Dessa insikter ger även mig en viss trygghet:

Om jag möter en ängslig patient där jag inte riktigt kan identifiera orsaken till smärtan eller hitta några röda flaggor kan jag, istället för att bli generad och orolig för att jag inte hittar något, ge ett lugnande besked och konstatera att det förmodligen är inaktivitet som orsakar smärtan, alternativt att fysisk aktivitet kommer att vara en stor komponent i behandlingen. Om jag är lugn och trygg, är det lättare att få patienten att vara lugn och trygg. Och det är en bra början för en fysioterapeut.

/Noa Greén

Alltså min poäng är att jag måste utvecklas mer inom motiverande samtal, så jag ska inventera och utforska dessa böcker som en del av detta mål:
Hälsopsykologi
Samtalsfärdigheter
Motivation för motion
Motiverande samtal – MI

Och jag vill tillägga att även om jag är lugnare i min roll som fysioterapeut är jag fett stressad över allt jag behöver göra med plugget etc.

Eget rum (och statistik)

Jag var för trött för att skriva igår så jag gör det idag, det får bli två inlägg den här veckan, men jag vet hur farligt det är att hamna efter. Vi kan börja med lite statistik.

Jag var på praktiken 31,5 timmar om man räknar bort lunch. Jag hade totalt 9 nybesök, 2 återbesök och 3 auskultationer. 1 av nybesöken var handledare med. Jag hade dock många samtal med min handledare om patienterna och möjligt sätt att göra återbesöken på. Målet är att vi ska vara 32 timmar på praktiken per vecka och eftersom att jag var där endast 4 dagar förra veckan känns det som ett lätt mål att nå i framtiden.

Min handledare tror att jag, beroende på patientunderlaget kan komma upp i 6-7 besök per dag. En avgörande detalj för detta är ju såklart läget med Covid-19, men också hur stressigt jag själv upplever det.

Jag beställde VAS-stickor som kom förra veckan. 5 för 150 kronor från svensk barnsmärtförening, vilket jag kan rekommendera om du själv vill ha dem, annars är det svindyrt. Gå ihop med några vänner och skaffa. Enligt enhetschefen är det tänkt att alla ska använda VAS förstod jag det som, men det finns inga skalor att tillgå på praktiken.

Jag har ett eget behandlingsrum! Look at that:

Jupp, det där är mitt namn på skylten (jag skrev ut den med skrivaren som jag har på rummet). Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det är lite coolt att ha ett eget rum. Eller har alla det? Oavsett om alla har det eller inte, så är det fett najs 🙂

Och det är ungefär så mycket engagemang jag orkar lägga på det här inlägget!

/Noa Greén

Ta patienter ensam redan andra dagen på praktiken?

Jag misstänker att min start på praktiken inte följer normen. Att min handledare var ledig de första dagarna kanske inte är så underligt (hans kollega fick hoppa in istället), men att jag fick ta två patienter själv redan andra dagen kom lite som en förvåning! Det är åtminstone ett uppköp från förra terminen då vissa praktikanter knappt fick några patienter alls.

Det kända ”I’m flying Jack”-testet för att undersöka patientens förmåga att reproducera patientens förmåga att återskapa en av de mest ikoniska scenerna från James Camerons Titanic (1997). Bilden är helt orelaterad till resten av blogginlägget. Jag tyckte bara att den var kul.

Det är ju både kul och läskigt när kravs ställs på en. Å ena sidan är kraven en sporre som hjälper en att bli bättre, å andra sidan kan det ibland gå lite snabbt fram.

Oh, well. Det här är den långa praktiken då pusselbitarna ska börja falla på plats; jag fick tidigt veta att det fanns förväntningar om att jag snart ska ta egna patienter och bidra lite till mottagningen (den viktigaste delen av journalen är tidsrapporten så att pengar rullar in).

”De e stress mannen” (Känd talspråk av rapparen Sebbe Staxx)

Jag och min temporära handledare är väldigt olika. Han är utbildad i OMT och möte sina patienter mycket snabbt. In, akupressur, knyck i nacken, kort samtal, ut. Jag upplevde honom som lite stressad kan man säga. Vilket han bekräftade när han berättade om olika faktorer utanför jobbet som påverkade honom.

Det som var lite extra irriterande var dock att han tog emot patienter upp till en kvart efter att de anlänt till väntrummet. Det slår mig som en aning respektlöst. Det är en sak att vara sen någon gång ibland för att något händer. Då kanske det är en god idé att öppna med “ursäkta att jag är lite sen”. Bara en tanke. Men patienterna klagade inte (or did they?).

Personer som är stressade och låter kundkontakten (patienter i det här fallet) fallera lite är varken nytt eller konstigt. Det är svårt att vara på topp alla dagar, och eftersom att jag inte förväntar att jag själv ska ha en top notch performance varje dag så kan jag inte förvänta det från andra. Men mina förväntningar omkullkastades i alla fall andra dagen.

Day 2: rising to the occasion

Tidigare praktiktillfällen har gått till så att jag går med handledare i flera dagar innan jag börjar ta patienter ensam. Dagen innan gick ju till så, men tanken under dag två var att jag skulle ta en patient med handledaren närvarande. En oförsiktig kollega hade dock råkat boka in en patient på mig på förmiddagen, då min handledare hade andra patienter. Gulp.

Sååååå, jag fick ta min första patient ensam redan andra dagen. En äldre dam med smärta i höften. Det var definitivt inte det svåraste fallet man kan tänka sig och jag gav henne lite råd om hur hon kan tänka med smärtan och övningar för att öka cirkulation och muskelfunktion. Eftersom att jag inte har tillgång till Physiotools använde jag en gratistjänst som jag googlade fram före besöket. Vi bokade in en tid för uppföljning och verkade mycket nöjd när hon gick.

Klockan 13 skulle mitt “första” besök ske med handledare. Han kom dock ca trettio minuter sent, så jag bestämde att jag ville avsluta besöket själv. Även det här var inte ett speciellt svårt fall. Sedan när vi skulle diskutera fallen tillsammans (vi hade en timme avsatt) var han trött och orkade bara snacka i typ 15-20 minuter innan han ville dra.

Slutsatser

Det var å ena sidan något av en chockstart att ha två patienter ensam redan andra dagen, men å andra sidan känns det som att det tar udden av den press jag känt tidigare.

Låt oss kort säga att jag ser fram emot att ha en lite längre diskussion om mina interventioner och mitt journalskrivande på måndag med min ”riktiga” handledare!

Jag misstänker även att han jobbar mer såsom jag vill jobba: med interventioner som har ett längre perspektiv och försöker inkludera beteendeförändring, livsstil och andra personcentrerade interventioner. Passiva behandlingar har sin plats, och jag vill gå OMT steg 1 för att ha tillgång till det verktyget. Men jag tror starkt på den prioritering av interventioner vi lär oss på utbildningen:

Allt som allt skulle jag ändå säga att mina första två dagar var ganska bra. Alla kollegor har sin charm och flera av dem har olika specialintressen som jag gärna lär mig mer om, såsom fokus på huvudvärk/yrsel, barn/ungdomar och psykosomatik.

I andra nyheter är jag klar med alla tentor och praktiska moment och ser fram emot att skriva en stor drös av uppgifter och göra presentationer resten av utbildningen:

The things I do for my C-uppsats.

Nästa vecka ska jag skriva lite om en av de absolut bästa sakerna på praktiken!

/Noa Greén

Vårdkedjan #2: tankar om intervjun med Eric Schröder

Att få höra andras perspektiv är alltid spännande, speciellt när deras perspektiv angår frågor som har stor inverkan på mitt eget professionella liv!

Hur våra roller inom vården ser ut är inte bara intressant, det är också viktigt att definiera och fundera på hur de kan utvecklas. Både inom en disciplin (vilka specialiseringar det finns) men också mellan professioner. Vissa tankar tycker jag är extra viktiga att ta med sig från den här intervjun. Den första är visserligen självklar, men det är basen för de olika yrkena:

Fysioterapeuter är experter inom det muskuloskeletala och läkare är experter inom det medicinska. Jag har ett personligt intresse av att utveckla mina kunskaper inom det medicinska främst inom neurofysiologi/patologi men även farmakologi. Detta både för att bli bättre på att identifiera när en patient måste remitteras men också för att få en bättre förståelse för hur andra jobbar. Hur det ska gå till är en fråga för ett annat tillfälle!

En annan take away är att patientlogistiken ibland är suboptimal.
Läkare har mindre tid och möjligheter att behandla rent muskuloskeletala besvär och om dessa kunde komma till fysio direkt skulle vi spara pengar, tid och kanske främst: lidande. Några ideér för att förbättra flödet är att A) sajter som 1177 har tydlig information om vem som behandlar vad, B) de som svarar mejl/telefon på vårdcentraler blir bättre på att slussa folk rätt, C) utbildningar satsar mer på interprofessionell utbildning (gäller alla vårdyrken såklart).

Det tredje jag tänkte på är kopplat till det tidigare stycket, i och med att vissa läkare ser medicinsk behandling som den främsta, även för tillstånd som evidens talar främst för rehabilitering. Det finns såklart ett ansvar på patienter, som ofta söker en quickfix för att kunna vara med på squashmatchen på söndag, att söka rätt vård direkt. Men såväl fysioterapeuter som läkare måste vara noga med att påtala att medicinering sällan är en långsiktig behandling av muskuloskeletala besvär.

Det fjärde jag tänker på är att det ofta är svårt att tänka på allting som fysioterapeuter gör. Eric ser fysioterpeuter ur det perspektiv som är logiskt, rehabilitering och muskuloskeletala besvär. Men ergonomi, långvarig smärta, psykisk ohälsa/psykosomatik, djurhälsa och palliativ vård är andra områden som jag tror att många inte ofta tänker på, och det gäller även fysioterapeuter.

Det var nog det för den här gången!

/Noa Greén

Vårdkedjan #1: Intervju med läkarstudenten Eric Schröder

Som den unga(?) dumma idealist jag är tror jag att det finns mycket att förbättra i det svenska vårdsystemet. Vi har tur som inte lever i USA, ett land med ett sjukvårdssystem som är så dåligt att man undrar varför deras invånare inte gör uppror. Men det betyder inte att vi inte har mycket att göra. 

Som en del i mitt försök att identifiera problem och fundera på åtgärder gjorde jag härom veckan en intervju med Eric Schröder, en T8:a från läkarprogrammet, för att se lite vad han tänkte om fysioterapeuter och deras roll i vården. Eftersom att det här är en blogg och inte en tidskrift tar jag in min åsikt eller tankar lite här och var, skrivet i kursivt.

Eric till vänster och jag till höger. Om jag lärt mig något så är det att selfies är en dålig metod att ta bilder till bloggen.

Vilka tankar kommer när du hör ordet ”fysioterapeut”?
— Jag tänker främst på rehabilitering, eftersom att jag gjort praktik på sjukhus. Vi läkare möter patienten före, under och efter en operation medan fysioterapeuten är med lite innan, men mest efter i och med rehabiliteringen. Jag tänker även på prevention, men vi talar inte så mycket om fysioterapeuternas roll under utbildningen utan vi kommer främst i kontakt med dem under praktiken som främst varit på sjukhus. Där väger fysioterapeutens ord mycket tungt och är t.ex. avgörande för om en patient till exempel ska till geriatriken eller hem.

Hur kompletterar fysioterapeuter läkares kunskaper?
— I kontexten rehabilitering tänker jag mobilisering och träning. De främsta skillnaderna är att läkare har mycket mer medicinsk kunskap och fysioterapeuter kan mycket mer om det muskuloskeletala och patientens funktion i vardagen. Muskuloskeletala besvär behandlas främst inom primärvården, där jag inte har hunnit vara så mycket än.

Om en person behöver vård, när ska den till läkare och när ska den till fysioterapeut?

— Om man har solklart muskuloskeletala besvär ska man direkt till fysioterapeut och är det medicinskt ska man till läkare.

Ett inte så speciellt kontroversiellt påstående!

— Jag tror dock att många slussas direkt till en läkare som får avgöra huruvida det är ett medicinsk tillstånd eller inte för att sedan skicka en remiss till fysioterapeut. Det här är antagligen för att man vill utesluta det värsta först. Många individer har kanske inte tillräckligt med kunskap om fysioterapeuternas roll i vårdkedjan.

Var kan våra roller i vården överlappas och var måste vi släppa över ansvaret?
— De flesta läkare håller inte på med rehabilitering i någon större utsträckning och det är nog mest gynnsamt att vi har distinkta roller, även om det självklart behövs viss överlappande kunskap. Jag förutsätter att fysioterapeuter inte har lika bra förmåga att diagnostisera medicinska tillstånd men jag tänker att ni får lära er att identifiera röda flaggor såsom viktnedgång och dylikt.

— Ibland får inte patienter tillräckligt med information från läkare alternativt har svårt att uppfatta den och ta med den hem. Där måste vi läkare antingen bli bättre på att ge ut information eller ta in fysioterapeut tidigare i processen. Jag upplever att patienter som kommer in för muskuloskeletala besvär ibland blir förskrivna NSAID i första hand (detta har jag ju sett i första hand när jag jobbat) och att en fysio tas in i efterhand om medicinska behandlingen inte fungerar.

— Jag tror att det skulle vara bättre om läkaren i sådana fall valde både medicinsk behandling och fysioterapeut som förstahandsbehandling. Det är självklart olika från person till person, men jag har fått uppfattningen att vissa inte ser fysioterapi som en förstabehandling i de flesta diagnoser, även om det självklart finns där man definitivt gör det.

Imorgon publicerar jag del två som innehåller lite av mina tankar kring vad som kommit fram i intervjun! Jag planerar att göra flera intervjuer, och om du har någon idé på något yrke eller en person som bör intervjuas, hör av dig!

/Noa Greén

När ska man gå till en fysioterapeut?

Svaret är tyvärr inte är så uppenbart. När jag var yngre hade jag, vad jag nu vet är, karpaltunnelsyndrom. Jag ringde till en vårdcentral och fick en tid inbokad med en läkare veckan efter. Läkaren lyssnade på mina symtom i en minut och konstaterade vad det var och rekommenderade mig att köpa en handledsskena.

I det här scenariot kan jag identifiera 3 tillfällen då bristfällig kunskap uppvisats. I det första fallet var det jag som inte visste eller tänkte på fysioterapeut som ett alternativ. Det andra var den jag talade med över telefon som inte bad mig gå till en fysioterapeut. Det tredje var läkaren som inte ens nämnde att jag i framtiden kunde gå till en fysioterapeut om jag skulle ha liknande besvär.

Och det här ser jag väldigt ofta på mitt extrajobb (Gå- och Löpkliniken). Vissa kunder har gått till en läkare och endast fått något smärtstillande och blivit rekommenderade vila. När jag frågar om de gått till fysioterapeut får jag undvikande svar. Så å ena sidan är läkare uppenbarligen dåliga på att informera sina patienter om andra vårdprofessioner.

Mina bevis må vara vara anekdotiska, men jag tror att det ligger någon sanning i min upplevelse att det finns en brist på information hos vårdprofessionerna. Hur kan jag då förvänta mig att beslutsfattare, chefer och allmänheten ska ha denna information?

Å andra sidan kommer det ibland in kunder som varit hos läkare och blivit rekommenderade att gå till annan vårdprofession (en kund beskrev läkaren som ”arg” för att de kommit till henom först), men de kommer istället till Gå- och Löpkliniken för att hitta ett quick fix. Så problemet behöver tacklas ur flera vinklar.

Vilken plats har fysioterapeuter i vårdkedjan?

Fysioterapeuter kan ofta träffa en patient mycket snabbare än en läkare (kortare köer) och om personen skulle ha något som kräver läkarvård är vi utbildade att identifiera röda flaggor (problem som kräver andra insatser än vi kan erbjuda). Men för att utnyttja detta krävs att både läkare och sjuksköterskor uppmärksammar patienter på den möjligheten.

För att förstå varför det ofta verkar bli fel eller ineffektivt har jag har en idé om att försöka undersöka fysioterapeuterns roll i vårdkejdan och samhället. Alltså, hur ser andra vårdprofessioner på fysioterapeuter?

Jag har därför planerat att göra intervjuer med studenter från andra professioner (och kanske även kliniskt aktiva) för att se på deras syn på fysioterapeuter i vårdkedjan. Faktum är att jag redan intervjuat en läkarstudent och tänkte försöka få ut den artikeln nästa vecka.

Ur ett längre perspektiv vill jag försöka kommunicera ut information mer till allmänheten om fysioterapeuter. Helt ärligt, till stor del för att öka vår status, men till lika stor del för att fler ska få rätt hjälp snabbt.

Ett annat motiv är för att öka intresset för yrket. Förra veckan skrev jag om olika saker jag var intresserad av att jobba med och det var bara ett skrap på ytan.

Fysioterapeuter har kompetenser som är tillämpbara inom väldigt många områden och om detta kan kommuniceras ut till allmänheten tror jag inte bara att fler kommer söka rätt hjälp på en gång, utan även att flera unga kommer vara intresserade av att söka utbildningen. Resultatet blir förhoppningsvis mindre lidande men också ökad mångfald (vilket är ett helt eget inlägg).

Framtida lösningar kommer såklart att inkludera de appar som just nu håller på att introduceras till allmänheten, men jag är osäker på hur många personer som börjat använda dessa. Om någon har statistik är jag intresserad! Men från vad jag sett på mitt extrajobb har vi en lång väg kvar med mycket potentiell utveckling.

/Noa Greén

När jag skriver ett inlägg känner jag alltid att jag kan gå in så mycket djupare. Varje stycke har potential att säga så mycket mer. Men å ena sidan har jag inte tid att skriva så långt, och å andra sidan kommer ingen orka läsa inläggen.

Synen på fysioterapi och drömjobb

Slutet av min grundutbildning på Karolinska Institutet börjar nalkas och det innebär början på min utbildning i arbetslivet (även benämnt ”jobb”). En sak jag verkligen lärt mig under utbildningen är att jag förut inte hade någon aning om bredden på vad en fysioterapeut kan göra. Min idé om vad jag själv vill hålla på med har förändrats gång på gång och för min egen skull tror jag att det är bra att verbalisera lite om mina tankar kring detta (och hur det har förändrats).

Äldre, respiration, neurologi och öppenvård

Eftersom att jag jobbat inom hemtjänsten flera år och själv sett hur inaktiva många äldre är och hur detta påverkar dem negativt på olika sätt, var jag i början inriktad på jobba till exempel på boende eller hos äldre som har/inte har hemtjänst.

Detta förändrades sedan till att jag ville jobba med respiration/infektion efter att ha gjort praktik på Södersjukhuset. Visserligen skulle det till stor del handla om att jobba med äldre, men under ett mycket kortare tidsspann än på ett boende.

Det kanske låter konstigt, men det finns något tillfredsställande i att hjälpa en person frigöra en kopp med slem från sina lungor för att sedan kunna andas bättre.

Sedan gjorde jag praktik Stora Sköndal och sedan på Dalens sjukhus och arbetade på neuroavdelningen. Där fick jag jobba närmare med arbetsterapeuter och göra neurologiska bedömningar med mera. En kund på mitt extrajobb var chef på en neuromottagning och berättade att behovet av fysioterapeuter inom neurologi var ökande. Plötsligt verkade detta som ett mycket spännande framtidsjobb!

Nu studerar vi inför öppenvårdspraktiken vilket jag tror kommer bli väldigt kul och jag känner att jag vill jobba i öppenvården. Det finns så mycket att lära sig där och möjlighet att följa patienter länge och göra stor skillnad i deras liv. Vilken dröm!

Häromveckan läste jag Fysioterapi och ett stort inslag om skolfysioterapeuten Linnéa. Under utbildningen har jag ofta talat om att synen på fysisk aktivitet måste ändras i samhället och speciellt i skolan. Allt för ofta blir det ett likhetstecken mellan fysisk aktivitet och sport, och hälsoaspekten hamnar lite vid sidan av. Så upplevde jag det i alla fall i grundskola och på gymnasiet. Jag tror att många ungdomar behöver motiveras på ett annat sätt för att se fysisk aktivitet som en vana man vill hålla på med under resten av livet.

Att jobba som skolfysio vore alltså ett drömjobb! Det skulle låta mig jobba på ett brett spektrum: idrottsskador, mental ohälsa, barns utveckling, ungdomar med neuropsykiatriska tillstånd och mer, allt på samma plats och så mycket möjlighet till personlig utveckling.

Det forskningsprojektet jag är med på nu under C-uppsatsen är också något jag vill följa upp och kanske fortsätta med i framtiden. Det är relaterat till äldre med stroke så det är kanske något som skulle kunna kombineras med arbete på någon typ av äldreboende.

För många intressen

Modell för att välja inriktning som fysioterapeut

Så antingen är jag intresserad av väldigt många saker, eller så blir jag snabbt uttråkad och vill gå vidare till något annat. Svårt att säga exakt vilket det är för tillfället. Just nu känns dock alla som roliga alternativ så jag tror inte att jag är uttråkad.

Drömmen just nu skulle vara att kunna kombinera olika inriktningar med typ 40 procent jobb på skola, 40 procent jobb på äldreboende och 20 procent utbildning (smida medan järnet är varmt) eller forskningsprojekt. Sedan tänker jag också fortsätta att skriva den här bloggen när jag väl är legitimerad. Jag har många idéer inför 2021 som jag ser fram emot att få utforska.

Det här inlägget var inte någon djupdykning i vad man kan jobba med som fysioterapeut, utan några hastiga ord saker jag själv är intresserad av. Kanske borde jag skriva lite mer om andra saker man kan göra som fysioterapeut…

Anyway. Ska man försöka göra många saker på en gång eller välja att fokusera på en sak och bli expert? En sak är säker och det är att jag inte är redo att välja än.

/Noa Greén

Hälsosamtal: en liten insats med stor påverkan (tror jag)

En liten del av kursen vi går nu (där vi gör oss redo att gå ut på lång praktik i öppenvård) handlar om levnadsvanor och hälsosamtal. Det är intressant att hälsosamtal har så liten del av kursen, när vanor faktiskt i princip är hela våra liv. Du är dina vanor. Och som vi alla vet är vanor mycket svåra att ändra. Vissa i klassen har uttryckt tvekan till att hålla hälsosamtal, men jag vill hävda att hälsosamtal är ett av våra bästa verktyg för att göra stor skillnad i våra patienters liv. Jag tycker att det är värt för oss alla att utvecklas inom detta område.

Hälsosamtal är inte en specialisering (än)

I och med samhällets utveckling blir vi mer och mer specialiserade, i mitt fall som fysioterapeutstudent är det fysisk aktivitet. Och även inom fysioterapin har vi en uppsjö av vidareutbildningar. Vissa kommer att fokusera mer på manuell behandling medan andra kommer inrikta sig på mental ohälsa eller neurologi. Vi kan ju inte vara experter inom allt.

Jag upplever att när vi tala om levnadsvanor känner vissa personer på programmet en instinktiv aversion mot tanken att vi ska läxa upp våra patienter om sådan vi inte är experter på (såsom matvanor, tobaksbruk och alkoholmissbruk), utan fokusera på fysisk aktivitet.

För stunden kan vi ignorera de nationella riktlinjerna (från Socialstyrelsen) att vi ska screena för ohälsosamma vanor, erbjuda åtgärder och följa upp. Att något är ett krav känns för mig som ett svagt argument för att detta är bra.

Men jag tycker inte ens att vi behöver approximera positionen av expert för att kunna hjälpa en person på vägen, även när den inte bett om det. Jag går väldigt mycket på känsla när jag säger det, en killgissning kan vi säga.

Men jag baserar den till stor del på en enkät som Socialstyrelsen gjorde 2016. 97 procent av alla patienter som tillfrågades uppgav att de kunde tänka sig att dela med sig information om sina levnadsvanor. Personcentrering låter lite som ett buzzword men det är inte orimligt att tänka att patienter vill känna sig, om inte förstådda så åtminstone, hörda och sedda (jag har aldrig skrivit ordet ”sedda” förut, ser mycket underligt ut i text).

Jag tror att anledningen till att behandlingar som i studier inte är bättre än placebo tilltalar så många, handlar om att patienten känner sig uppmärksammad. Placebo is the shit, som man skulle kunna uttrycka det. Bara det att vi visar att vi bryr oss om personen på ett djupare plan än den aktuella skadan kan räcka för att pusha någon i rätt riktning tror jag. Och det krävs ingen djup kompetens inom något område för det.

Behöver allas vanor kartläggas, utredas och behandlas?

Tare lungt, så är det självklart inte 🙂

Låt oss säga att två patienter kommer in med tendinos i underarmen. En person är en vältränad atlet och den andra är en överviktig kontorsarbetare. Jag tror att det är uppenbart för alla att screening av levnadsvanor kommer att ge mer för den ena än den andra (men man måste självklart göra en enskild bedömning i alla enskilda fall).

Vi måste inte direkt hoppa på en patient och börja prata om matvanor (även om god mathållning är viktigare än fysisk aktivitet). Besöket och anamnesen utgår ju från den aktuella skadan. Personen i fråga kanske inte vill tala om sina levnadsvanor eller redan är igång med att förändra dem. Kanske blir personen förnärmad. Men jag tvivlar starkt på det. Även om personen tackar nej den här gången kanske det bara betyder att den inte är redo. Kanske kommer denne att tacka ja nästa gång. Men först måste någon fråga.

Det kostar inget, och du, patienten och samhället har bara att tjäna på det. Jag tänker inte gå igenom det ekonomiska argumentet (samhällsvinst), men det finns där i bakgrunden också.

Som slutord vill än en gång understryka min tro på att vi kan göra skillnad i människors liv på fler sätt än musculoskeletal rehabilitering. Det krävs inte alltid en expert för att göra skillnad, och det är värt att försöka.

/Noa Greén

Förklaringsmodeller: en strategi för inlärning

För att bli en vårdgivare är det en stor mängd saker jag måste veta. Detta blir extra aktuellt nu i termin 5 då vi ska ut på 6 veckors praktik och ta emot egna patienter som vi ska följa över tid. Den nuvarande kursen har olika delar, t.ex. Smärta, Rörelsesystemet, Psykosomatik och Ergonomi. Det kan få huvudet att snurra lite. Men ett ord som just nu hjälper mig med lärandet är ”förklaringsmodell”.

För de flesta är det inte ett nytt koncept, men jag tror att det är ett verktyg som kan utnyttjas mer av oss studenter för att ta till oss nya informationsbitar och sätta dem i någon kontext. Oavsett om vi vill eller inte så använder vi förklaringsmodeller med patienter när vi diskuterar skador och behandlingar, eftersom att vi ofta inte vet exakt vilka mekanismer som ger en viss effekt — vi har bara förklaringsmodeller.

Det är värt att säga att vid många skador och behandlingar har vi bra evidens på vad som händer. Inom smärta har flera mekanismer kunnat undersökas, men det är orimligt att tänka att vi ska kunna använda avancerad diagnostik för varje patient som kommer in med smärta. Är det en fascia som är inflammerad eller en sena? Är det Gate-Control eller Placebo som hämmar smärtan? Det kan vi inte veta exakt, men vi kan förklara vad som är möjligt enligt existerande kunskap; en förklaringsmodell.

Att använda förklaringsmodeller är ett ärligt sätt att föra fram den information vi har (som är baserad på evidens) och koppla den till vad vi ser hos patienten vid undersökningen (vid bedömning av funktion). Den här kopplingen ger patienten en möjlighet att få förståelse för sin skada, varför den uppstod, läkeprocessen och sin egen roll i den. Den ger ett narrativ till skadan där patienten är huvudpersonen som kan ta kontrollen och skapa förändring.

Att tänka på det teoretiska jag lär mig som en del av en förklaringsmodell som i slutändan ska nå patienten gör det, för mig, lättare att förstå vad det är jag faktiskt behöver lära mig. Olika patienter behöver olika saker från mig och mina modeller behöver därför finns på olika nivåer. En viss patient kanske endast behöver behandling för den aktuella skadan (råd och regim, information om vanor) medan en annan även behöver ett rehabprogram, och en tredje behöver hjälp att förändra sina vanor med en mer långsiktig plan (hjälp med vaneförändring, TENS).

Då är det en bra idé att kunna anpassa sina förklaringar beroende på vad (vi anser att) patienten behöver så att de kan dra just den kopplingen och ta bättre beslut i framtiden.

Min åsikt är att det viktigaste steget i behandlingen av en patient är att skapa en bra allians, och det kan endast ske om patienten litar på vårdgivaren. Pedagogik och kommunikation är något som vi fokuserar på alldeles för lite i undervisningen, även om många lärare uppmanar oss till att kommunicera med patienterna.

Jag vet inte hur utbildningen skulle kunna göra det bättre, men för mig är i alla fall konceptet ”förklaringsmodell” är ett bra sätt både ta in information men också att ge information.

Det är svårt att formulera sig och få information att komma ut på ett bra sätt, men det här inlägget innehåller många tankar som jag vill utveckla och att skriva ut det här är ett steg mot detta. Därför kommer jag antagligen att skriva mer om det här i framtiden.

/Noa Greén