Förklaringsmodeller: en strategi för inlärning

För att bli en vårdgivare är det en stor mängd saker jag måste veta. Detta blir extra aktuellt nu i termin 5 då vi ska ut på 6 veckors praktik och ta emot egna patienter som vi ska följa över tid. Den nuvarande kursen har olika delar, t.ex. Smärta, Rörelsesystemet, Psykosomatik och Ergonomi. Det kan få huvudet att snurra lite. Men ett ord som just nu hjälper mig med lärandet är ”förklaringsmodell”.

För de flesta är det inte ett nytt koncept, men jag tror att det är ett verktyg som kan utnyttjas mer av oss studenter för att ta till oss nya informationsbitar och sätta dem i någon kontext. Oavsett om vi vill eller inte så använder vi förklaringsmodeller med patienter när vi diskuterar skador och behandlingar, eftersom att vi ofta inte vet exakt vilka mekanismer som ger en viss effekt — vi har bara förklaringsmodeller.

Det är värt att säga att vid många skador och behandlingar har vi bra evidens på vad som händer. Inom smärta har flera mekanismer kunnat undersökas, men det är orimligt att tänka att vi ska kunna använda avancerad diagnostik för varje patient som kommer in med smärta. Är det en fascia som är inflammerad eller en sena? Är det Gate-Control eller Placebo som hämmar smärtan? Det kan vi inte veta exakt, men vi kan förklara vad som är möjligt enligt existerande kunskap; en förklaringsmodell.

Att använda förklaringsmodeller är ett ärligt sätt att föra fram den information vi har (som är baserad på evidens) och koppla den till vad vi ser hos patienten vid undersökningen (vid bedömning av funktion). Den här kopplingen ger patienten en möjlighet att få förståelse för sin skada, varför den uppstod, läkeprocessen och sin egen roll i den. Den ger ett narrativ till skadan där patienten är huvudpersonen som kan ta kontrollen och skapa förändring.

Att tänka på det teoretiska jag lär mig som en del av en förklaringsmodell som i slutändan ska nå patienten gör det, för mig, lättare att förstå vad det är jag faktiskt behöver lära mig. Olika patienter behöver olika saker från mig och mina modeller behöver därför finns på olika nivåer. En viss patient kanske endast behöver behandling för den aktuella skadan (råd och regim, information om vanor) medan en annan även behöver ett rehabprogram, och en tredje behöver hjälp att förändra sina vanor med en mer långsiktig plan (hjälp med vaneförändring, TENS).

Då är det en bra idé att kunna anpassa sina förklaringar beroende på vad (vi anser att) patienten behöver så att de kan dra just den kopplingen och ta bättre beslut i framtiden.

Min åsikt är att det viktigaste steget i behandlingen av en patient är att skapa en bra allians, och det kan endast ske om patienten litar på vårdgivaren. Pedagogik och kommunikation är något som vi fokuserar på alldeles för lite i undervisningen, även om många lärare uppmanar oss till att kommunicera med patienterna.

Jag vet inte hur utbildningen skulle kunna göra det bättre, men för mig är i alla fall konceptet ”förklaringsmodell” är ett bra sätt både ta in information men också att ge information.

Det är svårt att formulera sig och få information att komma ut på ett bra sätt, men det här inlägget innehåller många tankar som jag vill utveckla och att skriva ut det här är ett steg mot detta. Därför kommer jag antagligen att skriva mer om det här i framtiden.

/Noa Greén

Annons

Publicerad av FysioNoa

Jag är fysioterapeut (utbildad vid Karolinska Institutet) som är intresserad av hälsosam träning och forskning.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: