Hälsosamtal: en liten insats med stor påverkan (tror jag)

En liten del av kursen vi går nu (där vi gör oss redo att gå ut på lång praktik i öppenvård) handlar om levnadsvanor och hälsosamtal. Det är intressant att hälsosamtal har så liten del av kursen, när vanor faktiskt i princip är hela våra liv. Du är dina vanor. Och som vi alla vet är vanor mycket svåra att ändra. Vissa i klassen har uttryckt tvekan till att hålla hälsosamtal, men jag vill hävda att hälsosamtal är ett av våra bästa verktyg för att göra stor skillnad i våra patienters liv. Jag tycker att det är värt för oss alla att utvecklas inom detta område.

Hälsosamtal är inte en specialisering (än)

I och med samhällets utveckling blir vi mer och mer specialiserade, i mitt fall som fysioterapeutstudent är det fysisk aktivitet. Och även inom fysioterapin har vi en uppsjö av vidareutbildningar. Vissa kommer att fokusera mer på manuell behandling medan andra kommer inrikta sig på mental ohälsa eller neurologi. Vi kan ju inte vara experter inom allt.

Jag upplever att när vi tala om levnadsvanor känner vissa personer på programmet en instinktiv aversion mot tanken att vi ska läxa upp våra patienter om sådan vi inte är experter på (såsom matvanor, tobaksbruk och alkoholmissbruk), utan fokusera på fysisk aktivitet.

För stunden kan vi ignorera de nationella riktlinjerna (från Socialstyrelsen) att vi ska screena för ohälsosamma vanor, erbjuda åtgärder och följa upp. Att något är ett krav känns för mig som ett svagt argument för att detta är bra.

Men jag tycker inte ens att vi behöver approximera positionen av expert för att kunna hjälpa en person på vägen, även när den inte bett om det. Jag går väldigt mycket på känsla när jag säger det, en killgissning kan vi säga.

Men jag baserar den till stor del på en enkät som Socialstyrelsen gjorde 2016. 97 procent av alla patienter som tillfrågades uppgav att de kunde tänka sig att dela med sig information om sina levnadsvanor. Personcentrering låter lite som ett buzzword men det är inte orimligt att tänka att patienter vill känna sig, om inte förstådda så åtminstone, hörda och sedda (jag har aldrig skrivit ordet ”sedda” förut, ser mycket underligt ut i text).

Jag tror att anledningen till att behandlingar som i studier inte är bättre än placebo tilltalar så många, handlar om att patienten känner sig uppmärksammad. Placebo is the shit, som man skulle kunna uttrycka det. Bara det att vi visar att vi bryr oss om personen på ett djupare plan än den aktuella skadan kan räcka för att pusha någon i rätt riktning tror jag. Och det krävs ingen djup kompetens inom något område för det.

Behöver allas vanor kartläggas, utredas och behandlas?

Tare lungt, så är det självklart inte 🙂

Låt oss säga att två patienter kommer in med tendinos i underarmen. En person är en vältränad atlet och den andra är en överviktig kontorsarbetare. Jag tror att det är uppenbart för alla att screening av levnadsvanor kommer att ge mer för den ena än den andra (men man måste självklart göra en enskild bedömning i alla enskilda fall).

Vi måste inte direkt hoppa på en patient och börja prata om matvanor (även om god mathållning är viktigare än fysisk aktivitet). Besöket och anamnesen utgår ju från den aktuella skadan. Personen i fråga kanske inte vill tala om sina levnadsvanor eller redan är igång med att förändra dem. Kanske blir personen förnärmad. Men jag tvivlar starkt på det. Även om personen tackar nej den här gången kanske det bara betyder att den inte är redo. Kanske kommer denne att tacka ja nästa gång. Men först måste någon fråga.

Det kostar inget, och du, patienten och samhället har bara att tjäna på det. Jag tänker inte gå igenom det ekonomiska argumentet (samhällsvinst), men det finns där i bakgrunden också.

Som slutord vill än en gång understryka min tro på att vi kan göra skillnad i människors liv på fler sätt än musculoskeletal rehabilitering. Det krävs inte alltid en expert för att göra skillnad, och det är värt att försöka.

/Noa Greén