I vår utbildning har vi pratat en hel del om personcentrering och hur vi kan bli bättre i patientmötet. Men som jag ser det behöver vi även bli bättre i mötet med andra vårdyrken. Interprofessionellt samarbete tror jag är kritiskt för att kunna utveckla en mer personcentrerad vård.
Vad är personcentrering?
Det här stycket är en tolkning av en artikel från Fysioterapi av Louise Danielsson. Det är svårt att ge personcentrering en koncis definition. Men en av komponenterna kan kokas ned till att vårdpersonalen i patientmötet är uppmärksam på icke-verbala uttryck som finns kring de kliniska fynd man gör. Det kan handla om mer eller mindre simpla saker som att vara trevlig, göra britsen bekväm för patienten och vara lyhörd. Som koncept söker det också motverka gamla hierarkiska synsätt på vården som ”en vårdpersonal med expertis som läxar upp/föreläser för en patient” eller en mer modern syn på patienten som en kund som beställer en tjänst (jag vill ha röntgen, MR, massage, triggerpunktsakupressur, etc). Det är istället ett möte mellan en person med professionell kunskap inom sitt område och en person med expertis på sin kropp och sina upplevelser. Det är ett synsätt som jag tror underlättar både möte och behandling.
Att gå med andra professioner såsom arbetsterapeuter, läkare och dietister ger en bredd på vilken problematik en patient kan stå inför. Man får en respekt för andras kunskap, och ett perspektiv på vilka sjukdomar vi som fysioterapeuter faktiskt kan behandla och när det behövs vidare hjälp. Men för att kunna använda den här kunskapen i min kliniska vardag behöver jag ändå mer kunskap och förståelse. Ett sätt för detta är kanske att införa mer interprofessionellt lärande på utbildningen (för alla vårdyrken). Ett annat alternativ är kanske att skapa arbetsplatser där olika kompetenser kommer närmre varandra, bokstavligt talat.
Flera anställda där jag gör min praktik önskar att vi delade utrymme med läkare och sjuksköterskor i större utsträckning för att lättare kunna ge ett brett spektrum av vård till patienter som behöver det. Vi lär oss screena för olika vanor (Socialstyrelsens 4 vanor) på utbildningen men är inte något som jag upplever att många inför i sin kliniska vardag. Kanske det här hade varit lättare om vi till större del, delat personalrum på lunchen. En dietist som diskuterar diabetes med en sjuksköterska och en läkare över en kopp kaffe känns som en bra grogrund för samarbete.
Oavsett vad så tror jag att en ökad personcentrering i vården är framtiden, och det räcker inte med att enskilda vårdgivare blir bättre, utan vården som helhet måste hitta långsiktiga strategier. Team-möten finns nog på de flesta vårdcentraler, men det skulle behövas en miljö där medicinare och paramedicinare inte behövde leta efter varandra, utan träffade varandra organiskt.
Jag hade tänkt gå in djupare på att vårdcentrering även handlar om strategier för prevention och hur interprofessionellt lärande kan öka effektiviteten i vården, men jag sparar det till ett annat inlägg.
/Noa Greén
FysioNoa 